Jag valde titeln på bloggen utifrån hur det ofta känns att skriva på internet, och här kommer mer på det temat.
En av mina favoritdikter är "Jakt på fågel" av Harriet Löwenhjelm, som i tre korta verser går från jublande glädje till bottenlös ensamhet och utanförskap. Alla vill vi bli uppskattade för det vi är och det vi åstadkommer, och Harriet, hon åstadkommer jävlar i mig något utöver det vanliga:
Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.
Den triumf och den lycka man känner när man lyckats med något vill man förstås gärna dela med sig av till sina nära och kära, och likt hos Thore Skogmans storfiskare räcker armarna inte till när Harriet brer på om sin bragd i diktens jublande crescendo:
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån’t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.
Risken är däremot alltid överhängande att det där stora och viktiga man gjort framför allt är stort och viktigt för en själv, och att de nära och kära inte är så särdeles imponerade utan svarar med en axelryckning. Det är inte konstigt att man blir avvisad - var och en är sig själv närmast - men lik förbannat skär det i hjärtat när det sker, och för varje gång blir man lite mer ensam i världen. Det är en barnslig och egoistisk känsla, men den är fortfarande mänsklig och sann. Och den fångas helt jävla perfekt av Harriet i den sista versen:
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha’n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Det finns en fullkomligt monumental tonsättning av dikten på Spotify, av en grupp med det inte helt rimliga bandnamnet ro.t: Jakt på fågel
